Det är jag som är Loo och jag hälsar dig Välkommen till min blogg som handlar om livet i stort och smått för vår familj!
Helt enkelt - följ med Fam. Loo på vår resa i vardagen.............

söndag 17 juli 2011

Att njuta........................



Ja, livet é bra härligt tycker jag!
Kan inte låta bli att visa lite bilder med vatten. Bara för att vatten och hav kan vara så levande, ljuvt viskande och lugnt för att sedan ta i och visa sig med stora och ganska hotfulla vågor. Oj, vad filosofisk jag blev, men jag vill bara säga att vatten är underbart!

Lillen och jag gör "Tre i rad" i sanden (han vann!)
Dagarna lunkar på i precis sådär lagom takt för att vara semestertakt. Pysslar på lite med massa grejer som jag gillar att göra och bara det är väl alldeles fantastiskt.
Ta dagen lite som den kommer och inte bry sig sådär jättemycket om tiden. Låta "Skalmanklockan" familjen och kroppen bestämma över tiden helt enkelt!



Jag har sytt några nya kuddar till landet och äntligen klurade jag ut hur man gör öppningen på baksidan lite på mitten och inte i ytterkant. Lycklig blev jag över att lyckas!!!
Så här blev kuddarna som syddes i linnetyg som jag fyndat på Tradera.

Rosen som vi planerade förra året blommar och den är så fin. Tyvärr måste vi ha hönsnät runt omkring för annars mumsar rådjuren upp vår fina blomma.


Möblerna på landet är numera vita och jättefina. Kommer kanske på lite bilder så småningom.
Håller med er om att det är tur att vi inte byter ut våra män lika ofta som vi ändrar smak.

För jösses vad jobbigt det skulle vara?

söndag 3 juli 2011

Hemma-huset...................

Jo, då är vi hemma några dagar igen för att fira Herr Loo:s födelsedag med god-fika och pressenter såklart!




Dagarna på landet var som rena kolloverksamheten. Lillen hade med sig några kompisar och det badades, fiskades, åts glass, spelades badminton och andra härliga sommaraktiviteter hela dagarna. Grabbarna skötte sig alldeles galant och vi hade trevligt tillsammans!


Snart åker jag en sväng till och då ska trädgårdsmöblerna bli vita. Nu är de blåa och tänk för några år sedan var jag verkligen såld på blåfärgen ultramarin.
Varför blir det så egentigen att det man verkligen gillade supermycket förut plötsligt blir ganska fult och man vill inte ha det mer. Underligt ibland hur vi människor är med vårt tycke och smak????


Vår lilla Humle som sakta men säkert växer sig uppför grenen.